Idag är det minnesdag över förintelsens offer. Föreståndare för synagogor har bjudits in, imamer, kristna präster och romernas ledare i Sverige. Men DHR och NHR, eller andra representanter för funktionshinderrörelsen, har inte fått någon inbjudan. Ingenstans nämns folkmordet på de funktionshindrade i nazisternas Tyskland i de officiella hemsidorna denna dag. Ändå var det vi med funktionsnedsättningar som utrotades först av alla grupper. Över 200.000 förintades i det officiella T-4 programmet för ”påtvingad eutanasi”. Över 500.000 förintades medvetet genom umbäranden och ”påtvingad svält” och enbart i Tyskland steriliserades hundratusentals.
Folk med CP-skador gasades långt innan programmen att gasa judar och romer hade trätt i kraft. Folk som vi, med medfödd hörselskada, fick knivar uppkörda i våra könsorgan och sterliserades för att bevara ”rasens renhet”. Medfödda funktionshinder betraktades som något ”ont” som samhället skulle göra sig av med. Sedan spelar det ingen roll om det var hörselskada, blindhet, utvecklingsstörning, autism, adhd eller cp- eller ryggmärgsskada. Var man född med gravt funktionshinder så drabbades man hårdare och både av död, och sterilisering.
Ändå ”glömmer” man bort oss då förintelsens minnesdag ska firas.
Ingen tävling
Idag är det minnesdag över förintelsens offer. Men hur många förintades? Det finns antisemitiska revisionister som säger att ”enbart” några hundra tusen judar förintades. Det är cyniskt, vidrigt och absurt. Men det är lika revisionistiskt att påstå att sex miljoner judar förintades. Det är lika vidrigt och fel att komma dragande med den siffran.
I själva verket mördades närmare 20 miljoner människor i nazisternas medvetna folkmord av olika folkgrupper.
Flest mördades i Ryssland och i Ukraina där över tio miljoner svalt ihjäl då nazisterna helt enkelt tog maten från dem, i medvetna svältkampanjer. De mördades för att de var en ”underlägsen ras”: slaver. Men många andra förintades också. katoliker, Jehovas vittnen, socialister, polacker, politiker och romer; och först av alla: de funktionshindrade.
Många miljoner förintades i gaskamrarna men de flesta förintades på andra sätt. Över tre miljoner judar förintades i gaskamrarna, de andra sköts eller svalt ihjäl då man berövade dem mat. Samma med funktionshindrade, romer och folk från Ryssland och Ukraina. Många förintades i gaskamrar, de flesta utanför dem.
Förintelsens minnesdag är ingen tävling om vem som var ”mest offer”. Ändå beter sig en del som om det vore det. Jag var inblandad i ett försök att sätta förintelsen av funktionshindrade på dagordningen vid den första minnesdagen för förintelsens offer, 1999. Funktionshindrade nämndes inte alls. Göran Persson lät hälsa till oss att ”vi inte har tid att ta upp allt”…
Tack för det, liksom!
Revisionism
Att ensidigt betona att EN grupp förintades, eller genom att exkludera eller förringa förintelsen av vissa grupper, är lika mycket revisionism som David Irvings eller Ahmed Ramis revisionism.
Romerna fick kämpa i nästan 50 år innan man äntligen började erkänna nazisternas mord på dem som en ”förintelse”.
Hur det kunde ske är en stor skandal. Jag har pratat med romer som avfärdats som galningar och rättshaverister bara för att de velat att myndigheter, politiker och historiker skulle erkänna att även de massutrotades i nazityskland.
Vi med funktionshinder har under de senaste åren börjat få lite uppmärksamhet men det känns som om detta sker långsamt och motvilligt.
Till årets evenemang har inte funktionshindrade bjudits in. Jag har själv kollat med Maria Johansson på DHR, Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet (fd Fe handikappades Riksförbund). Hon minns inte något evenemang som DHR bjudits in till. Det säger det mesta!
Inte heller NHR, de Neurologiskt Handikappades Förbund, har någonsin fått en inbjudan, enligt deras eget kansli.
Förintelsen av funktionshindrade räknas inte. ”Vi har inte tid med alla”, typ…”
Skriva om historien?
Birgitta Ohlsson (Fp) höll ett tal igår som var typiskt för hur man minns förintelsen. Så här sa hon:
Förintelsen är unik. Sex miljoner utrotade judar, men också romer, homosexuella, politiskt oliktänkande…
Först nämns judarna, sen övriga och funktionshindrade nämns i vanlig ordning inte alls. (Inte heller alla folk som svalt ihjäl, ska tilläggas!)
Birgitta Ohlsson fortsätter:
Antisemitismen lever och frodas i dagens Europa sida vid sida med hat mot romer, homosexuella, muslimer, invandrare. Jag skäms ofta som EU-minister över att judehat och fördomar fortfarande år 2011 jäser på vissa håll i Europa.
Återigen delas folk in i grupper efter nån sorts status. Antisemitismen nämns först som viktigast, sen övriga fördomar och sen fördomarna mot judarna igen.
Funktionshindrade nämns inte alls. Vet ens vår minister om att vi också drabbades?
Ändå är funktionshindrade diskriminerade än idag. Funktionshindrade har tvångssteriliserats, tvingats begå aborter och fått sina barn omhändertagna ända in på vår tid, långt efter att man formellt sett ”avskaffade” lagen om tvångssterilisering. Personer med funktionshinder får gå in bakvägen till restauranger. När en person i rullstol köper biljetter på SJ vet denne aldrig om hen kommer att släppas av där han vill gå av. Han eller hon kanske inte ens tillåts komma ombord på tåget. Funktionshindrade kan inte bo hur de vill, resa hur de vill eller leva hur de vill, än idag!
Dessutom drar man in på funktionshindrades assistans!
Det låter kanske hårt att höra denna dag, 27 januari. Men det är nödvändigt.
Alla grupper som förintades i nazityskland blev lika utsatta.
Om man utestänger funktionshindrade från de officiella firandena, eller ”glömmer bort” eller ”inte har tid” är det faktiskt revisionism. Det är lika mycket revisionism som om man hade bjudit in Ahmed Rami eller Lasse Wilhelmsson till förintelsens minnesdag.
Det tragiska är att det denna gången är folk som vill varna för förintelsen som utestänger funktionshindrade, inte Ahmed Rami och hans vänner.
/Åsa Puide och Torbjörn Jerlerup för Funkpol
Läs mer i boken FORGOTTEN CRIMES.
