Du, som icke funktionshindrad, skulle inte tyckt om om staten kom och sa till dig att du ”får” din yttrandefrihet, eller din rätt att leva, som gåva av staten och kräver din tacksamhet för att staten låter dig prata och leva. Yttrandefrihet är din rättighet, inget annat.
På samma sätt anser inte funktionshindrade att deras rätt till liv, yttrandefrihet,rörelsefrihet, egendom och allt annat som tillhör ett fullvärdigt liv ska ges till dem ”på nåder” som något de får och ska vara tacksamma över.
Vi läser hos DHR detta bra inlägg idag!
[2011-09-23] Trots att det nya bedömningsinstrumentet ännu inte har börjat användas får vi på DHR in berättelser om kränkande upplevelser när försäkringskassans handläggare till exempel klockar den tid det tar att ta på eller av sig kläderna. Nu måste vi sätta ned klacken. Vi kräver att bli bemötta med respekt.
DHR får upprepade signaler från medlemmar och andra som berättar de mest otänkbara historier om hur Försäkringskassans behovbedömningar går till på vissa håll i landet.
Vad vi förstår från DHRs sida så har inte det nya behovsbedömningsinstrumentet börjat användas ännu så det bör inte vara det som stökar till det mer än vanligt.
Nej nu verkar vissa försäkringskassehandläggare alldeles ha tappat greppet om tillvaron i sin iver att räkna minuter och timmar. Flera berättar för oss om kränkande bedömningssituationer där kassans anställda, gärna i sällskap med någon från kommunen, helst ska stå och titta på när personer som söker assistans får hjälp i de allra mest intima sammanhangen. En kvinna berättar för oss att kassan hade begärt att få stå och se på medan hon assisterade sin make med uppstigning och påklädning på morgonen. Vem vill ha folk som står och glor när man stiger upp ur sin säng!?
DHRs råd till de som kontaktar oss är: Begär att få göra bedömningen på Försäkringskassans kontor eller på någon plats som du själv upplever som neutral. Det kan upplevas tillräckligt närgånget bara att bli utsatt för det frågebatteri som Försäkringskassan har när assistansbehovet prövas, om man tillhör personkretsen eller ej och hur många timmar man i så fall ska bevilja. Vi måste våga sätta ner klacken! Även om vi ”får” insatser – som vi ser som rättigheter och Försäkringskassan som ”förmåner” – så måste vi hävda vår rätt att behålla vår intergritet och vårt människovärde. Vissa av de situationer vi får beskrivna för oss har inte rymt vare sig det ena eller andra. Vi är inte en andra klassens människor som ska finna oss i att hanteras och hunsas hur som helst! Vi ska vara stolta över oss själva – vi ska kräva att bli bemötta med respekt!
